Jag försvinner alltid när det blir för öppet, för personligt och för.. läskigt.
     Det värsta är att jag själv väljer vad jag ska skriva, med andra ord är
det mitt fel att jag låter det  gå så långt att jag inte "vågar" stå för vad jag skriver.
 
    Det jag skriver är alltid sant givetvis.. och jag menar också allting jag skriver.
Men samtidigt... jag rymmer ju ifrån allt nuförtin'. Jag har blivit så rädd för saker
och ting utan någon som helst grund för det. Jag vågar inte öppna mail, jag är
rädd att det ska stå något dåligt, särskilt mail ifrån lärare t.ex. jag tar för givet att
de inte ska tro på mig när jag skriver att jag är frånvarande/sjuk. De kanske
skriver att jag kommer att få ett lägre betyg eller att jag missar för mycket...
    Jag har levt så länge på att göra bra ifrån mig.. och nu när jag tappat motivationen
så är det också inte konstigt att jag tappar det enda jag känner mig bra på.

Skolan har alltid varit vad jag koncentrerat mig på... fram tills att jag blev sjuk,
sjukskrevs och höll mig borta i närmare ett år. Jag har alltid varit så "duktigt", och
nu sitter jag rejält i skiten igen. Jag har dessvärre (dess bättre?) läst psykologi;
både A och B nu det senaste året... och jag har förstått att det inte bara är
en dålig barndom eller hemska upplevelser man behöver fly ifrån. Jag har alltid
undrat över varför jag är så olycklig, ledsen och annorlunda i humör och psyke
när jag jämför med mina systrar.
    Men nu har jag kommit underfund med att det antagligen (i min situation) handlar
om att jag saknar... jag saknar något, och det är vad många människor gör idag.

    När man saknar är det oftast något annat som tar vid som vi använder istället för...
.. Säg människor som använder sig av mat, eller droger; som alkohol eller knark, eller
de som skär sig, osv. Detta är bara några exempel och jag använder mig av två
(som jag vet) av dem. Jag vet att jag saknar mycket. Jag vet att jag kan sätta fingret på
mycket av det.. jag studerar, men jag har inga pengar... (förrän snart, förhoppningsvis..
jag har nämligen tagit ut pengar från ett konto mina päron förvaltat med aktier och fonder)
  Men... det är inte bara pengar i sig jag saknar, jag saknar .. att inte kunna shoppa nya
skor, kläder, ta mig ett glas på stan, gå ut och festa på fredag och lördagskvällar, jag
saknar att kunna köpa anständiga presenter till mina familjemedlemmar, jag saknar att
LEVA. Du kan inte leva utan pengar. Det är vad som sätter mig i nästa situation...

När jag blir ledsen och deprimerad stänger jag alla andra ute. Skulle du tro mig när jag
säger att jag har svårt för att kontakta mina syskon som jag känt i hela mitt liv ? Eller
att jag väljer att inte svara när mina föräldrar ringer ? Jag är återigen rädd för dåliga
besked... och jag stänger alla andra ute så fort jag inte fungerar som jag önskar.
    jag avskyr telefoner.. jag avskyr kontakt med andra människor... egentligen hatar, ja,
jag hatar mig faktiskt för att jag är byggd såhär.

"men du kan ju välja själv hur du vill ha det", jovisst... jag kan kämpa och förändra. Men min
farsas gener gör sig väl påminda. Det är en sån otrolig kamp att gå emot, och jag orkar inte
som det ser ut nu... eller har gjort på länge. Jag väljer att go with the flow...

    Jag kan inte nog understryka hur lycklig jag är över att jag och mitt Ex är så nära fortf. och
förhoppningsvis fortsätter att vara. Han ringer stup i ett... och jag ringer i princip aldrig, jag
tycker somsagt inte om människor när jag mår dåligt.. eller jo, det gör jag. Jag älskar människor, och så fort jag kommer ut i bland dem så trivs jag, tilltalad eller inte, bara för att synas med dem.
Men.. Jag .. vet inte, det är som om jag vill att han alltid svarar när jag ringer, men eftersom han bor med sin mamli och broder så finns det ju risk att de svarar också. Egentligen är det så patetiskt och sjukt, även från mitt perspektiv. Jag kan bara inte hjälpa det. Det ända jag vet är att jag är tacksam för att han finns i mitt liv.. för att han bryr sig och alltid hör av sig. Jag älskar honom för det, och för mycket annat. 

    Något jag också vet är att det finns något som börjar ta över mitt liv, jag tillåter det, uppmuntrar det.
 Det är väl typiskt i dagens samhälle alltihop, jag känner mig inte det minsta unik i andras ögon, men
i mina egna är det ingen annan som har det som mig. Det är iofs sant på ett sätt, eftersom jag är en människa med egna förutsättningar, eget förflutet, egna rädslor och knasigheter för mig.

   Jag vet bara att jag behöver en kick. Jag låter mig mögla bort i min instängda lägenhet.. inuti så sliter och river det i mig.. ytligt sätt gör jag inget annat än att gå mina obligatoriska promenixar med
min vovve, läser, tar till ett behov för att släcla vad jag trånar, längtar och saknar.. sjukskriver mig från skolan... jag gör ingenting, och jag längtar bort. 
   Jag längtar till den dagen jag vågar lita på människor. Jag känner inte ens mina älskade systrar, och mina päron är så långt borta... den enda jag verkligen litar på är mitt Ex. Det gör mig något så otroligt ledsen.