Nu kommer det kanske ett inlägg som jag själv kommer att ångra. Inte av den orsak att jag inte kan/vill stå för vad jag säger, inte heller för att jag inte vill skriva av mig.. inte för att jag inte vill att de som vill.. ska veta.

     Just nu svävar jag lite lätt på mina moln, och det är därför jag är något mer personlig än vanligt. Med andra ord; så fort jag är privat utöver det vanliga.. då vet ni att jag svävar lite lite lite extra.

    Jag vet egentligen inte vart jag ska börja någonstans. Egentligen vill jag nog gå alldeles för långt tillbaka. Till en brud på max 10 bast... herregud. Ifall ni såg mig då så hade ni uppfattat någon som inte brydde sig ett skit om vad andra ville, någon som möjligen var blyg i klassen och över att stå i centrum. Men när det kom till hennesjälv.. till framtid och till.. lust till liv. Då var hon i sitt esse. En fröjd att se.

     "Vart tog jag vägen"`? har jag frågat mig så länge. Jag har gråtit över mitt gamla jag likt en person som sörjer en död. Jag har sett på gamla foton, kommit ihåg en hel del gamla minnen.. och ingenstans ser jag den människa som numera slåss mot den person jag föddes till. Den som har så högt självförstroende men låg självkänsla.. den som blev så sjuk i depression och ätstöring.. den som numera bara söker sig till genvägar, till instumentella ting som kan få mig att sväva. Sväva är det enda jag vill nu för tin'. Det enda jag gör egentligen?
     Det värsta är att jag föraktar den jag blivit.. det enda som sitter fast är önskan om det smala idealet, det sociala och det svävande och det vi försöker se som framtid. 


    Saken är den att du inte kan fullfölja något som helst av det ovanstående ifall du hela tiden eftersträvar den första och den näst sista önskan som är min. Du kan försöka, men med tiden kommer du att märka att det inte fungerar.
     Min älskade Mamlis arbetskamrat sa en gång att "har man en gång fastnat så sitter det i så hårt att det inte går att bli av med det. Så fort jag är ledsen, glad, deprimerad eller stressad.. varje gång kommer det tillbaka"
     Det värsta är att jag älskar det. Jag älskar det lika mycket som vanliga människor älskar alkohol på lördag natt och avskyr den på söndag morron. 

      Jag skulle hellre ta livet av mig än att befinna mig i en kropp jag absolut inte kan stå för.