Ja herregud, det var längesen jag skrev. Wierd, ändå har jag ett bloggkonto som jag har KÖPT och som jag borde använda flitigt. (Jag refererar till en annan blogg, en blogg där ingen finns att läsa det jag skriver och jag känner mig som den enda i hela universum),Jag antar att jag inte tänkte alls när jag tog beslutet att överbelasta en ekonomi som jag inte har. 

   Just nu är allting bara skit. Det är skit, skit, skit.
Jag känner mig allt annat än på topp, och jag vet inte ifall det beror på att jag valde bort mina antidepressiva (som så många ggr förut) och nu måste ta konsekvenserna (som så mångra ggr förut) eller ifall det är ren inbillning, är jag hypokondrik ? Självömkande ? Ska jag bara rycka mig i kragen eller har jag faktiskt något mentalt som gör mig vilsen, ledsen, tom och .. rastlös med en konstant trötthet?

   Jag vet inte. Och jag vet egentligen aldrig. Allting är en enda röra av frustration. Det känns som om jag hade kunnat göra vadsomhelst för att bara få släppa taget, kroppen skulle upplösas som vattenånga och allt det glada och riktiga Sarasala skulle sväva upp bland molnen och det skulle inte finnas vare sig ånger, sorg eller något dito. Allting skulle bara vara ett konstant slummer av lycka, oändlighet och icke tankespiraler. Allt skulle bara kännas genuint bra, bra och fint.

    Jag har levt ett självdestruktivt liv så länge jag kan minnas. Nåväl, jag minns tiden när det inte var så, när jag var en unge som alla andra, kanske lite mer speciell, lite mer självsäker, lite mer egen och väldigt säker på att vuxenlivet väntade på mig. Däremot minns jag inte hur jag gjorde. Jag har överanalyserat allt så länge, vant mig vid mina ovanor och lärt mig att leva med en smärta, saknad, ett tomhål som jag inte kan sätta ord på.
    Det enda som jag egentligen vet är väl det faktum att jag inte tål realitetens vardag. Jag kan inte leva i det som är nu eftersom den verkligheten är alldeles för oviktig, tråkig, fattig och mest av allt.. den är inte jag. 

    Jag hatar det som finns här och nu. Jag föraktar den situation jag sitter i. Inget jobb, kass / obefintlig ekonomi, ingen som helst motivation, ork eller lust till att göra färdigt mina studier. Just nu sitter jag fast i ett mellanrum. Jag har satt migsjälv där, eftersom jag inte tål det riktiga livet. Istället lever jag i en verklig drömvärld. Vi skulle väl kunna säga att jag väljer att "förtränga". Men det är inte allt. Ifall det vore så enkelt så hade jag kunnat lösa det för längesen, right? 

    Jag tror det hela handlar om att jag är ett mentalt virrvarr av ingenting. Jag har ingen diagnos, de antidepressiva hjälper inte längre, ist försöker jag bara överdosera dem hela tiden.. jag var därför tvungen att göra mig kvitt dem. Jag orkar inte med ännu ett substitut, en destruktiv ovana.
   Nu sitter jag här, som så många ggr förut, funderar på ifall jag borde ta dem tillbaka, kanske testa ett par nya? Eller.. är det mitt fel ? Är allt mitt fel ? Är jag mentalt svag ?

 Nej!
Det är det som är grejen. Jag går runt och är "svag" ibland, vägrar att svara i telefon, tar inte tag i varken hemmasysslor, plugg eller arbete. Gräver ner mig, under täcket, försöker sova så mkt jag bara kan. Försöker ta migsjälv härifrån. Ser gärna gamla filmer som påminner mig om när jag var liten, eller vilka filmer som helst egentligen, gjorda för barn, för att göra migsjälv liten, obetydlig. Ngn som faktiskt får ligga och göra ingenting.
 
   Men så vet jag att gamla sarasala finns där ngnstans, hon som inte levde destruktivt på ngt sätt. Hon som levde bara efter sig själv. Det har funnits stunder hit och dit när jag hittat henne igen, men jag vet aldrig hur länge jag orkar hålla henne kvar. Hon sitter som en liten, liten vänn där inne i mitt hjärta. Hon är ledsen, ledsen jämt. Ledsen över hur jag, den stora sarasala har valt att hantera livet, ledsen över att hon har blivit så liten. Ledsen över att jag har gett upp. 

 Återkommer.